praagner

vid protesfabrikens stängsel la du din hand på min axel
och sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig.
på betonglagd äng stod vi, du bad mig ta kärlek lätt som en vind.
men jag var så ung och dumdristig och tårarna rann nerför min kind.
för vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar
och vem vet hur länge vi har varandra?
i en nerlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet mötte jag min kärlek.